Allting är inte alltid mysigt och perfekt

Efter helgen den 14 mars var vi inte särskilt sugna på att ta bilen ut denna gång. Vi var trötta på action och arga, vita män. Därför bestämde vi oss för att ta cyklarna och trampa ut i skogen. Vi bor i Huvudsta i Solna och hade innan vi begav oss sett ut en bra liten rutt för att ta oss till Törneskogens naturreservat i Sollentuna. Till skilland mot andra som gillar att försköna och bara lägga ut det vackra, här kommer vår oputsade sanning.

Till att börja med bör jag berätta att Jonas cykel är... eller låt mig säga såhär: sedan vi träffades har jag föreslagit att han borde byta ut sin cykel men det har inte skett. Min cykel är en trogen springare som duktigt hjälper mig framåt, Jonas cykel är en sadist som gör allt för att djävlas med Jonas. Nummer två när det kommer till cykling, vandring och andra sätt att ta sig fram. Jonas gillar att titta på kartan och se ut hur vi ska ta oss och sedan stanna upp igen för att kontrollera att vi är på rätt väg. Jag tycker det är onödigt att stanna hela tiden och kan tycka att så länge vi rör oss i rätt riktning kan vi väl röra på oss och inte stanna hela tiden. Med Jonas metod kommer man alltid fram dit det är tänkt och man tar den rutten man sett ut. Med min metod kommer man alltid någonstans, sällan snabbaste vägen och ganska ofta missar man målet.

Edsviken och slottet

Så den här dagen mixar vi lite de två metoderna och det visar sig gå lite sådär, istället för 17 km dit blir det över 5 km extra. Vi kommer fram men det är backigt och tungt så Jonas blir trött på grund av sin cykel och när han är trött blir han tyst. Jag blir irriterad för att vi håller ett så lågt tempo och för att Jonas inte säger någonting. MEN allting vänder när vi når Edsvikens slott och tar en paus bland gräsänderna i solen. Att sitta ner och skratta åt Jonas eländiga cykel hjälper i de flesta situationer.

Vi cyklar vidare mot målet lite långsammare och når tillslut reservatet, efter endast ett till missöde. Vi tar bara en kort promenad för att hitta en glänta att laga mat i. Det blir stekt baccon och knorrs brocolisoppa, det har nog aldrig smakat så gott och till efterrätt har vi hembakad sockerkaka.

När vi kommer tillbaka till cyklarna tar jag en bild på Jonas som kommer gående i skogen.

- Haha, det här känns som bakom kulisserna till instagrambilderna. Här går jag i skogen och allting är vackert men bakom fotografen är kraftledningen.

Vi kände oss tvungna att ta kort på denna dolda sanning som inte kommer fram i andras bilder. Vi är i alla fall ärliga med både hur tufft det kan vara när två personer ska enas om väg och tempo OCH hur vackert/fult det egentligen är i omgivningen till den där perfekta bilden.

Resan hem var betydligt roligare. Tills vi var nästan hemma och Jonas fick punktering. Nu har han äntligen gått med på att byta ut cykeln, känner att det blev dagens vinst.