Knytnävar i skogen

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och då får man göra det bästa av situationen. När Corona (covid-19) slog ner som en bomb i Sverige bestämde vi oss för att på riktigt ta upp vårt intresse för naturen och vandring. Första helgen skulle bli en utflykt till Tyresta nationalpark men vad som väntade oss hade vi aldrig kunnat gissa oss till.

Försök 1: Tyresta nationalpark

Den 14 mars, vi hade förberett allting och packat mat och trangiakök. För att ta oss ut skulle vi låna svärmors bil och köra ut till Tyresta nationalpark och njuta av lugnet och en paus från allt gällande corona. Men vi hann inte ens fram till Tyresta innan Jonas råkade missa en företrädesskylt och trodde det var högerregeln och svängde ut framför helt fel gubbe (läs: idiot) Mannen la sig tätt i rumpan på vår Toyta resterande del av resan. Ju närare vi kom Tyresta ju mer bilar såg vi, och när vi skymtade parkeringen såg vi kaoset. Hela Stockholm hade beslutat sig för att en promenad i Tyresta var bästa sättet att spendera denna soliga vårdag. Jonas och jag tittade på varandra med aningen panik i ögonen och bestämde oss för att svänga in på närmaste väg och vända.

- Varför backar du inte? frågade jag Jonas när vi svängt av och han skulle behöva backa för att få bilen så vi kunde svänga tillbaka.

- För att mannen i bilen bakom blockerar mig

Mannen som Jonas råkat svänga ut framför har alltså inte kunnat lugna ner sig under den här tiden utan är fortfarande arg för att vi svängde ut framför honom och nu blockerar han så att vi inte kan back och komma iväg och ingen annan kan heller komma fram. Han ligger kvar och markerar en stund innan jag gör en rivstart och kör iväg före oss.

Försök 2: Paradiset naturreservat

Aningen skärrade bestämmer vi oss för att prova någon annan skog i närheten och efter lite letande på kartan hittar vi Paradiset naturreservat. Jag sitter med karta och GPS och guidar Jonas ut på småvägarna i skogen. När vi närmar oss är det väldigt kuperat och många skarpa kurvor, vägen är dessutom så smal att man får inte plats att mötas två bilar i bredd utan mötesplatser måste användas. Solen är dessutom väldigt skarp och bländar oss i uppförsbackarna.

Men så efter en kurva ser vi äntligen en gård, en parkering och toaletter (eller om det var dass) vi sitter i en liten bilkö för att komma in på parkeringen men då kommer nästa motgång. En kvinna kommer fram till oss och ber oss och hela kön att backa för ingen kan ta sig ut från parkeringen och den är full. Sa jag att det var en väldigt smal väg? Nämnde jag också alla hål i vägen? Nej, jag missade nog hålen. Jonas backar och jag har hoppat ur bilen för att vara hans extra ögon. Bakom oss ser jag hur det börjar komma fler bilar... Vi kommer först till mötesplatsen som är närmast och lyckas vända vår bil och börjar köra tillbaka.

Första mötet vi kommer till är två bilar som står jämsides med varandra. Den ena bilen har om vi förstått det rätt försökt köra om den andra bilen (sa jag att vägen var smal). Då har mannen i den andra bilen blivit vansinnig och när vi kommer fram har han stormat ut ur sin bil och är påväg över till den andra chauffören. Han skriker och är väldigt hotfull. Som om inte två arga, galna män i skogen vore nog, vid sidan av står en tredje man med två små barn OCH jag gissar att det satt barn i bilarna. Tycker det är sorgligt när vuxna män måste få utlopp för testosteronet och inte kan prata, argumentera eller diskutera och sköta dispyter snyggt och särskilt framför barn. Jag och Jonas funderade allvarligt på att ringa efter polisen men det lugnade som tur var ner sig utan nävar.

Det var många svåra möten på vägen tillbaka ut och vi varnade de flesta och uppmanade dem att vända om. När vi kom ut bestämde vi oss för att bara hitta någonstans att stanna så vi skulle kunna låta adrenalinet rinna av oss och få lite lunch i magen. Vi hittade en plats att parkera utan att vara ivägen och klättrade sedan upp på en klippa i skogen där vi smaskade i oss våra wraps. Jag var mentalt tömd och så besviken över att det inte blev någon vandring, och på världen och på allt. Jag var nära att börja gråta när Jonas lötsligt reste sig och frågade om vi skulle börja gå.

- Gå? Här?

Jonas hittade en liten sjö vi skulle kunna gå till genom att köra lite mer orientering och lite mindre stig. Så det gjorde vi och jag är så ofantligt glad att Jonas var stark, trots att det var han som kört bilen och borde ha varit tröttast av oss var det han som hittade en lösning på våra humör och vår utflykt.