Race report: Sthlm Five (del 2)

Rumpan värker, det går som en ilning genom skinkorna varje gång jag sätter ner en fot i marken. Säger inget om det till Jonas, kan ju inte klaga redan. Tittar på klockan, 6 tempo! Det är alldeles för snabbt just nu.

- Du måste sänka tempot, jag kommer inte orka annars.

Jonas tittar på mig och ler och sänker tempot. Vi är två kilometer in på fjärde loppet då vi ska springa Söder runt, vi ska springa 9 tusen meter till och sen ytterligare ett lopp.

Efter min lunchpaus hade blåsten tilltagit och stal lite av mitt fokus vilket resulterade i att jag cyklade fel två gånger. Eller fel och fel, det resulterade i en rutt jag inte tänkt men som nog var aningen kortare än den planerade och en liten omväg då jag inte hittade Strandvägen. Väl framme vid Djurgårdsbron hade molnen åter lagt sig och en slöja över staden men jag kände mig pigg, oförskämt pigg. Vilan hade verkligen gett effekt. Nu var det ett lopp med podd som sällskap och sedan skulle Jonas möta upp mig på Söder.

Jag hann inte ens en kilometer innan det började duggregna. Sen hann jag ytterligare några hundra meter innan himmelen öppnade sig och lät det vräka ner. Just då var jag inne bland stora träd och skyddades av deras kronor. Tänkte först vänta ut regnet men blev snabbt otålig och sprang istället vidare i regn. Jag gillar konstigt nog att springa i regn, särskilt på sommaren. Så jag sprang och njöt där i regnet medan jag lyssnade på Spring Snyggt podden som pratade om utrustning, drog på smilbanden flera gånger.

I höjd med bron vid Djurgårdsbrunnsvägen kom jag ifatt en grupp nybörjarryttare. När jag nått ledarryttaren blev de beordrade att trava och trots det sprang jag ifrån dem, en riktig egoboost även om det knappast var travare från Olympiatravet.

Insåg hur vackert det är på Djurgården, har tidigare sprungit och promenerat delar men aldrig ensam och man hinner se så mycket och uppleva. Stannade flera gånger för att fota och njuta av omgivningarna. Såg till och med ett bröllop som jag var nära att springa in i men hann som tur se att där var jag inte välkommen. Led av full blåsa hela loppet, när jag kom i mål var Nordiska museet snälla nog att sponsra ett toalettbesök. Tror de kan ha vunnit två besökare på detta då jag såg att de hade utställningen: The Arctic while the ice is melting. Hörde flera besökare som talade varmt om den.

Upp på cykeln och vidare till söder. Jonas kom fram ungefär samtidigt som min vattenflaska blev tom. Vi pratade lite snabbt om banan, skaffade GPS signal och begav oss. Jag kände ganska snabbt att rumpan var trött, med ganska snabbt så menar jag första kilometern. Tänkte att om vi springer tre kilometer så får jag gå lite och sträcka ut rumpan, ganska snart bad jag Jonas hålla låda så jag skulle få något annat att tänka på och strax efter det kände jag att två kilometer var ett bra första mål. Hela söder runt kan sammanfattas som att vi sprang 2-3 kilometer och och gick 500 meter och så gick det runt. Försökte njuta men det var mest under promenaderna som jag faktiskt njöt och inte kände av min rumpa särskilt mycket.

Vi kom i mål och jag slukade hela Jonas vattenflaska, vi fyllde sedan på våra flaskor på nytt vid minigolfen och drack ännu mer. Vi bestämde oss för att springa Årstaviken runt åt varsitt håll så vi skulle mötas och för att framförallt jag skulle kunna ge Jonas en status uppdatering. Jonas drog iväg och jag satt mig att vila och äta en proteinbar, var allt annat än ensam när fiskmåsarna fick syn på min bar.

Jag började med att springa över Liljeholmsbron och det började med en broöppning. Passade på att stretcha ut ben och rumpa medan segelbåten passerade under mig. Blev lite sick sack mellan alla som skulle över bron, sen en rush nerför trappan på andra sidan då jag kände flämtningar bakom mig. Det gick bättre att jogga framåt här och när jag mötte Jonas kände jag mig oförskämt pigg. Men sen kom skogen och backarna. Jag beslutade mig för att gå i uppförsbackarna och springa mellan. Det var så mycket backar, kändes nästan som ett dåligt beslut att gå i backarna för skulle jag någonsin komma fram då? Raseriet (podd) höll mig sällskap och fick mig att tänka på annat än hur trött jag var. När jag nådde Skanstullsbron var det broöppning igen, för samma båt. Denna gång åkte vattnet upp medan jag väntade. Nedförsbacken från bron var underbar men alldeles för kort och sista kilometrarna i mål blev det mycket gång. Vädret var vackert och solen som glimrade fram i den annars jämngråa himlen fick mig att stanna till och njuta.

Väl i mål fyllde jag på vatten igen på minigolfen och gick upp mot cykeln för att ta mig hem till pizza och dusch.

Löpning: 49,58 km (upptäckte hemma att jag precis missat 50 km)

Cykling: 42,8 km

Distansrekordet gick från 22 km till 49,5 km. Älskar att testa kroppen och älskar vetskapen om att nästa gång jag springer längre kommer jag ha flyttat fram gränsen för när det börjar göra ont.

Dagen efter: Tappade något på golvet. Plockade upp det under högljudda stön och svordomar. (Det var bättre redan dagen efter)