Sollentuna Summer//Winter Marathon

I lördags var det dags igen, del två och andra varvet på den fruktade banan. Vinterbanan laddade vi upp med influensan och hann lagom bli friska till starten. Den här gången var uppladdningen betydligt bättre även om vi båda fokuserat på att öka farten på tio kilometer snarare än längre distans. Kanske bidrog det till att jag tyckte att hybrid loppet med flygande start var skönt. Slippa se andra göra spänsthopp, värma upp och sedan försvinna nerför backen innan jag förstått att starten ens gått.

Bild tagen av arrangören för Edsviken marathon

Nej, i lördags var det bara jag och Jonas som startade samtidigt. Ett smart knep att få bra tider och spara på krafterna är att låta fötterna rulla på i nedförsbackarna. Så det var precis vad jag gjorde, aldrig tidigare sprungit ett lopp på det viset men det blev en fantastisk start. Min fantastiska start blev tyvärr kortvarig då det efter knappt två kilometer började regna. Nej, himlens portar öppnade sig och där någonstans missade jag snitslarna och sprang fel. Det som är bra när man springer runt en sjö är att så länge man vet på vilken sida man har sjön så är man inte vilse utan bara lite fel och i värsta fall blir det någon kilometer extra in på kontot. Tjejen jag sprang om precis innan regnet började fall sprang jag sedan om igen när jag sprungit cirka fem kilometer. Aldrig varit så nöjd över att springa om någon för andra gången, det betydde att jag var på banan igen.

Vid cirka sex kilometer började regnet avta vilket gjorde att jag kunde konstatera att mina skor lät "chipp chipp" när jag sprang vidare på stigen längs klippblocken.

Tio kilometer konstaterade jag att det var betydligt mycket mer backar, trappor och klippor. Men benen kändes pigg och jag lät dem sänka tempot vid varje svårare och tyngre del av banan och så fick fötterna rulla på i nedförsbackarna.

Innan loppet hade vi pratat om hur det var sist vi sprang och var rörande överens om att sista delen på det loppet var värst, den delen var första delen i detta lopp. Nu när jag kommit över Stocksunds bron insåg jag att det var rötter, rötter överallt. Springa distans hade inte varit optimal uppladdning, det man behövt var att träna på att springa över stock och sten. Jag ramlade inte så jag är ändå nöjd.

Ont i rumpan kom som vanligt vid 17 kilometer.

Strax innan 19 kilometer har jag fortfarande ont i rumpan men inser att jag har krafter kvar att kunna öka takten sista två. Men så helt oväntat, blir jag väldigt blöt mellan benen. "Har jag kissat på mig? Men jag var ju inte kissnödig och inte är jag särskilt trött så nog skulle jag orka hålla emot?" Känner hur det nu rinner längs med benet, mot knät och vidare ner på smalbenet. "Åh, Gud låt det inte vara kiss! Låt vad det nu är inte rinna ner i skon! Jonas får göra en sniffkontroll sen då får jag veta vad det är." Jag känner mig fruktansvärt äcklig och känner hur riktigt plaskblöta byxorna är. Det är så blött att jag inte kan röra mig utan att det känns konstigt, det är inte alls som efter regnskuren. Sen går ljuset upp. Det kanske är min vätskeblåsa! Känner med handen längst ner på ryggsäcken och mycket riktigt är den blöt, jag kan krama ur den. Jag har inte kissat på mig!!!!

Ökar tempot lite, orkar inte öka så mycket men lite granna klarar jag. När jag kommer till sista backen upp till målgången vet jag att jag klarat det med ett rejält personbästa - oavsett hur jag tar mig uppför backen. Jag tar backen i lunk för jag vill inte gå i mål illamåendes en gång till. Istället går jag i mål med ett leende på läpparna. Klockan visar 2h 20 min, 21,89 km. När jag tittar i klockan ser jag att halvmaran slutade på 2h 14 min det är ca 18 minuter bättre än mitt bästa resultat på någon bana.

Tog det dig 6 minuter att springa de sista 800 metrarna? Du sa ju att du ökade tempot? Jo, men när klockan visade att jag var klar med distansen för halvmaraton då unnade jag mig att stanna och krama ur ryggsäck och byxor innan jag sprang vidare mot sista backen.

Igår söndag, dagen efter loppet tog jag en aktivvila i form av en långpromenad. Idag måndag tog jag en lätt springtur och lät kroppen välja tempo. Det gick långsamt men kroppen kändes bra och det är i sig en vinst, att ha en så snabb återhämtning tillskillnad från efter första halvmaran då jag vilade och tog det lugnare i två veckor.

Edsviken är vacker att springa runt men det är en riktigt sadistisk bana och jag längtar inte efter att springa den igen.